Memoar

19:49:14 2015-01-05

2014 har varit ett minst sagt händelserikt år. Jag vill inte verka dramatisk nu men det är nog det mest betydande året i mitt liv. I början av året förlorade jag två av de då viktigaste och stadigaste pelarna i mitt liv. Jag förlorande min bästa vän/pojkvän och mitt mål. Detta var nödvändigtvis inte två negativa saker som hände. Jag borde kanske inte kalla det ”förlora”. Problemet var att jag inte var förberedd på vad det skulle innebära för mig. Det har varit mycket att hantera i och med stora förändringar i livet. 

 

Mitt mål och min dröm var verkligen ingenting jag förlorade trots att det känns så ibland. Jag uppfyllde min dröm och klarade mitt mål vilket till en början kändes fantastiskt, men med tiden började jag känna en tomhet och maktlöshet i att inte veta vad jag skulle fylla detta tomrum med. Ett nytt mål hade jag inte på tanken då jag inte ville begränsa mig på det sättet som jag fått höra att jag gjort innan pga min målmedvetenhet. Så jag försökte hantera detta genom att bara lättsamt hänga med, det var lätt att skylla på att allt var nytt och att det tar tid att ”komma in i det hela” med utöver ny skola, klasskamrater och lärare, även ny lägenhet, ny stad och nytt sätt att leva. 

 

Att ständigt hitta ”fel” i vardagen, eller potential skulle jag vilja kalla det. Saker man vill förändra. Jag kan tro att det hänger på soffan, bara jag byter soffa så blir allt bra, då får jag bättre vila och mer kraft för att klara av den tuffa verkligheten. Eller kanske det hänger på att jag känner mig ensam. En katt skulle lösa allt, någon som alltid finns där, ger mig kärlek och tröstar mig när det känns tufft, då får jag den kraften och motivationen jag behöver för att finna mening i det jag gör. Efter många, tack och lov mindre, billigare och obetydligare förändringar än dessa har jag insett att det inte är där problemet löses.  

 

Jag har letat efter något fast, något som håller mig, något som motiverar mig och ger mig kraft. Jag har trott att jag har arbetat i kärnan, Jag har arbetat med mig och saker som angår mig, men det har ändå varit utanför min fysiska kropp. Jag har insett att jag måste börja sätta upp nya mål. Jag har aldrig hamnat i den här situationen förut, att jag nått mitt mål snabbare än förväntat eller att jag bara helt enkelt var oförberedd.  

 

Jag har känt mig väldigt ensam, trots att jag oftast valt helt själv att vara ensam i att hantera detta. Jag vill klara det själv. Jag vill vara självständig. 

 

Klyschigt som vanligt efter några nätters tänkande hände det något när jag läste veckorevyn. Innan detta hade jag beställt två böcker om positiv psykologi för att ta mig framåt i detta och ta tag i min motivationsbrist. I veckorevyn läste jag i allafall en artikel som gjorde det läskigt tydligt för mig vad jag medvetet har blundat för och varit lite rädd för men som också har gjort de senaste månaderna jäkligt tuffa för mig, speciellt i arbetet. Varför jag saknat motivationen, varför allt som jag alltid älskat plötsligt känns så meningslöst och varför jag bara vill få det överstökat. Jag fick ingen lösning på problemet men nu vet jag iallafall vad det är och vad jag har att jobba på. Att hitta ett nytt mål.

 

Jag vet inte vad jag vill få ut av min utbildning. Vilket gör hela mitt nya liv ganska meningslöst då allt kretsar kring utbildningen och jag lämnat allt för att satsa allt på en utbildning och jag vet inte varför. Mitt svar brukar vara. Jag vill jobba med design av något slag, utbildningen är ju tre år och sen kan man gå en masts och då blir det två år till, jag tänker att utbildningen får visa mig vägen.

 

-Kanske om jag hade varit en annan människa, då kanske det hade fungerat. Men jag behöver ett mål för att känna mig motiverad, jag behöver en mening med det jag gör, jag behöver cred och feedback, jag behöver en måttband och graderingsskalor. Jag behöver veta vart jag ska och kunna mäta det. Och det är inget fel med det. Det jag har insett som är en stor skillnad nu när jag går på en högskola är att jag måste ta ansvar för att ge mig alla dessa förutsättningar själv. Det är inte längre det lärarna är till för. Det är en av många saker jag har att jobba på.

 


En liten materiell förälskelse (i dubbel bemärkelse)

14:29:00 2015-01-05
 
Linne är ett material som jag har blivit kär i. Skrynklet är nog det bästa med det, men materialets egenskaper är inte dumma de heller om man ska va sån. Jag har kollat in påslakan-setet i mörkgrått linne från H&M home men har tyckt att det varit för dyrt, vet inte vad som fick mig att ändra mig men häromdagen beställde jag det ändå, man gör väl oförståeliga saker i förelskelse i guess. Nu är det i allafall påväg till mig och jag har ännu inte ångrat det en sekund. Vill ha linne överallt. Kanske ska åka till en tygaffär och köpa flera meter linne i olika gråa nyanser och bara hänga/lägga/knyta.
Eller så borde jag bara bete mig. Jag har ju trots allt snart ett påslakan-set i linne.

De slutar aldrig att positivt överraska mig

14:16:00 2015-01-05
 
Något jag nästan skäms lite över som modedesignstudent är att nästan hela min garderob är från H&M. Dels för att det är ganska oorginellt och lättillgänligt och dels för att jag själv hatar att göra komersiella saker. Ändå är jag ofta inne på H&M's hemsida och kikar och blir alltid lika förvånad. De verkar vara en av de första stora kedjan som fattat grejen med utsvängda byxor, jag blev även lite förälskad i den vadlånga kjolen.
Nu har de fått in nytt och freshhhh. Det är nog en av de saker jag älskar mest med mode. Att det alltid är nytt och varje ny säsong ger hopp, att redan nu i januari kommer vårkläder som gör att väntan på våren känns mer uthärdelig. Samma sak som att hösten och vintern inte känns lika hemsk när det kommer fina kappor, mjuka cardigans och långa, fluffiga halsdukar.